ronline

Ibland är det extra kul att jobba. Idag till exempel. Pärka och jag har meckat hos en kund.
Mest Pärka.
Men jag hejade på ganska bra.
Det var en sån där dag då alla andra verkade stå still....eller röra sig i slow motion - medan vi hade vårt eget tempo. Det gick i rasande fart. Skönt som lådvin.

Ibland vaknar man i panik och tror att klockan är åt helvete för mycket. Kallsvetten bryter fram och man får ett sting av ångest i kroppen. Man hör barn utanför och det är redan ljust.
Hur många viktiga möten har man missat? Under några vidriga sekunder känns oron påträngande.
Sedan inser man att det är helg. Och att man med all rätt kan släppa ner huvudet på kudden igen och bara låta tiden gå. Alla kvalfyllda tankar förbyts i lättnad och funderingar kring den stundande söndagens begivenheter. Ska man satsa på en engelsk frukost? ska man kanske göra slag i saken och handla den där saken man så väl behöver. Ska man få känna doften av nybakta kokostoppar och arraksbollar?
Ja. Så får det bli!

Idag har jag gjort någonting annorlunda. Sedan många år tillbaka har jag sagt till mig själv att "du skulle passa bra med en krokodil på". Nu har jag en krokodil. På bröstkorgen. House of Pain i Hökarängen är ett alldeles förträffligt bra ställe att bege sig till om man vill ha permanent färg på kroppen i form av en tatuering. Skön stämning och riktigt bra männinskor. Tattoo Matte var ruskigt trevlig och kompetent. Han gjorde illa mig på ett snyggt sätt. Nu funderar jag på nästa steg. Kanske skulle man tatuera in ett slags hål på magen så man ser in? Eller gymnastikskor? Eller en lång historia i liten text på ryggen? Jag måste fundera på det ett tag...

Jag brukar tävla med mig själv på morgnarna. Först testar jag min simultankapacitet genom att raka mig, borsta tänder, gå på muggen, lyssna på radio, väcka barn och förse hunden med vatten samtidigt.
Sen testar jag mig själv i effektivitet avseende egen taxiverksamhet. Målet är att lämna Elias på skolan i Tyresö, lämna Tyra på hunddagis, lämna Elise på skolan i Hammarby, lämna Pauline på jobbet i Sundbyberg och lämna mig själv på jobbet i Kista inom en timme. Oftast går det bra. Idag gick det sådär.
Jag masade mig kvar i bilen på parkeringen för att mäta mig mot Adam Alsing i "vinn Adams pengar".
Jag hade 9 rätt. Adam hade 7. Jag brände en fråga med minsta möjliga marginal. Kvinnlig rösträtt infördes 1921. Inte 1922 som jag svarade. Jag borde ha ringt in.

Har just vaknat upp till en vacker söndag. God frukost och hela dagen fri. Det kan knappast vara bättre!
Men ändå. Den bittra smaken från igår sitter kvar och försöker bryta ner all glädje.
Att en person kan förstöra för så många på så kort tid! Obegripligt. Hoppas Arnefjord blir bänkad resten av året.

Nu har jag varit inne i stan och rännt efter en tatueringsfirma som  skulle kunna tänkas utföra ett jobb på min bringa. På House of Pain på söder var det så varmt att man bara ville ut. Dessutom hade de inte tid förrän den 3 november. Det är för sent. Jag måste vara tatuerad inom två veckor från idag.
Den gode James ledsagade mig till nästa hak ute i Hökarängen. Där var det sängt.
Jag kände för att slå någon.
Istället samlade jag mig och körde lite sladdigt och ilsket därifrån.

Hemma och mellanlandar efter ett svulstig mellanmål i bilen. Det bjöds på japan-mix.
Några bitar var lite underligt beska. Som om det läckt från nån maskin. Andra delar var som de skulle.
Generellt sett fanns det för många runda bitar med nötter i påsen.
Nu ska jag mumma till mig och bege mig mot glam och flärd i Globen.

Jag snusar ett snus som inte innehåller varken tobak eller nikotin.
Det känns som snus och smakar som snus men innehåller vatten, majs och smak.
Varifrån kommer smaken? Hur gör man snus-smaken? Jag vill veta!

Nu har vi avverkat lunchen.

Det gick förvånansvärt bra. Lunchrestaurangen i vår byggnad är normalt sett under all kritik.

Jag hoppades på ett omvänt frdeagen-den-trettonde syndrom. Att de skulle ha haft tur inne i köket.

De hade de haft! Blodiga biffar med välstekt potatis och trevlig sås.

På väg till lunchen tappade vi bara James en enda gång.

Annars brukar det vara vanskligt att gå med James.

Det är som att gå med ett barn i en oändligt lång godisbutik. Han stannar upp titt som tätt.

Sacha fick följa med också. Han springer mycket och valde därför falafel. Jag förstår inte.
När vi åt gick det förbi en tjej. Jag tyckte att James sa "Kolla! Christer Sandelin!"
Han sa visst " Kolla! Prinsessan Leia"
Min hörsel är inte helt hundra.

Jonas visade sig ha ett förflutet som bombman. Jag lär få anledning att återkomma till det.

Det börjar vankas lunch.
Jag ska ta med mig kollegan James och hans polare Jonas ner till Kista Centrum.
Det kan gå hur som helst.
Jag hoppas på en Nanbröd-fri dag.

Idag ska det vara otur.

När jag tankade på väg till jobbet i morse såg jag det första tecknet.

En tjej backade sin nya, blanka, svarta cab över en stor sten.

Först bumpade bakhjulet emot. Sen kom oturen i skepnad av tjejens

egen okunskap. Stöter man emot något stort och hårt bör man sluta åka

och byta håll.

Men inte tjejen i den svarta caben.

Hon gasar på. Häver bilen över den stora stenen, skarpar och knycklar till

sparklådan för att sedan gunga tillbaka igen.

Hon kör fram några meter. Stannar. Kliver ut.

Och torkar rutan!

Fortfarande till synes ovetande om att hon nyss färgat om en sten med sin bil kör hon vidare. Det kryper i kroppen på mig när jag ser sådant.
Jag slår vad om att det här var den typen av otur som drabbar någon annan.
Dimman har rullat in över stan.